Story

 

Tablo reader up chevron

Det polariserade samhället

Det blir väldigt uppenbart när du stannar upp en stund och utifrån granskar vad vår västerländska kultur är präglad av idag. Hela vägen från ditt lokala närområde till en global skala. Vi lever i ett samhälle som bygger på kompetitiv separation där vi som individer har slutat tänka på vad som är bäst för jorden och alla som liv på den utan tvingas främst tänka egoistiskt på oss själva. Vår egen överlevnad. Det i sig är egentligen inte helt onaturligt om det t ex kommer till en skarp livshotande situation. Dock har vår västerländska samhällsuppbyggnad tvingat oss att ständigt leva i survival mode då vi behöver konkurrera om jobb, i företag som i sin tur konkurrerar mot varandra, för att tjäna pengar så vi kan överleva. 
 
Vad jag menar med det är att vi är alla underordnade en global ekonomisk marknadshierarki där vår köpkraft avgör var i den hierarkin vi hamnar. Och för att kunna tjäna pengar måste vi in konkurrera i någon form mot andra länder, nationer, städer, företag, marknader och på sista raden andra människor. Om det företaget du jobbar för är framgångsrikt är det oftast på bekostnad av ett annat som backar. Sådan är konkurrensens natur. Äta eller ätas. Vinna eller försvinna.  Vi skolas in i den redan som unga och baserat på våra förutsättningar och talanger är vi mer eller mindre lyckosamma.       
 
Den västerländska samhällsuppbyggnaden är inte är långsiktigt hållbar, och den sin tur existerar som en konsekvens av vår naturliga beteendegrund menar många på. Oavsett är det ett så pass fundamentalt grundläggande problem att ingen rättvisa kan skippas, jämställdhet uppnås eller kriser lösas inom sättet att se på världen - eftersom det är själva tankesättet i sig, var på systemet är en konsekvens av, som inte är hållbart. 
 
Skeptiker, ofta iklädd den egenutnämnda titeln realister, menar på att detta är människans natur och vi kommer aldrig kunna ändra vårt beteende. Vi är av naturen giriga och vi mästra varandra. Mer om det senare. 
 
Vi lever idag i en oerhört  separerad kultur. Bevis och symptom på det är många. Konkurrensen mellan företag, uppdelningen mellan partiblock och politiker som bemästrar konflikt snarare än samarbete, idrotten, samhällen, städer, länder och kontinenter. Allt är uppdelat i och separerat per design av oss människor. Ett konstaterande utan att döma det som bra eller dåligt. Olika språk, landsgränser, valutor, kulturer, religioner, traditioner, lagstiftningar m.m. Allt detta är mänskligt påhitt och snarare en symptom på hur vi tänker än en spelplan som fanns där från början och som vi tvingas tänka från. Det är vi, människor, som skapat denna separation mellan oss och all sådant beteende är sprunget ur rädsla som i sig är en konsekvens av en trosgrund. En intressant fråga är därför;  vad måste vi tro för att uppnå den grad av rädsla så vi, mänskligheten, har alienerat sig från sig själv? Den enda konklusionen är att vi måste tro att vi inte är ett och samma lag. Att vi inte hör ihop. Att vi inte är en och samma mänsklighet. Att vi är olika värda och att främlingar utgör ett hot. Att jordens resurser inte går att fördela lika mellan oss. 
 
Samtidigt sliter vi alla för att få ihop vardagen på olika plan. Barnfamiljer som ska sköta sina jobb, vara föräldrar och rodda runt hela familjelogistiken. Eftersom vi inte använder vår enade kollektiva kraft måste vi ta ett 360 graders heltäckande ansvar för våra barns uppväxt men samtidigt gå till ett arbete som tar upp vår bästa vakna tid. Det tvingar oss i stor omsteckning att frångå vad vi egentligen vill skulle vilja göra. Eftersom vi lever separerat från, och indirekt i konkurrens mot, andra familjer sliter vi för att ens få till ett balanserat liv där vi stundvis hinner med att vara närvarande med våra barn. Den vi oftast tappar är oss själva. Successivt trappar vi ned våra ritualer och drömmar. Mellan jobb och dagishämtningar finns det knappt något andhål kvar för oss att kultivera vår egna intressen. Vi börjar ofta leva genom våra barn då vi tömt oss själva på lekfull inspiration och passion och när barnen en vacker dag flyttar ut uppstår där ett tomrum i föräldrarnas liv. Ett tomrum bestående av en ocean med tid att utnyttja för dig själv men efter så många år av att ha gjort avkastning av vårt egna självförverkligande finns där bara ett tomt tidsvakum kvar. 
 
Människor letar ofta fel på sig själva, sin partner, sitt jobb, regeringen eller andra omständigheter.  De ser inte att de snarare är offer för en polariserad kultur och att sanningen är att det nätt och jämt är omöjligt att dra runt familjebygget utan känslan av att tappa sig själv och ständigt inte ha tid att hinna med allt. För ekvationen går helt enkelt inte ihop eftersom vår samhälle inte designat för mänskliga behov utan snarare för industriell utnyttjande av arbetskraft - i form av människor -  i utbyte mot lön. Det är främst inte  jorden eller mänskligheten som tjänar på dina timmar du lägger på ditt jobb utan ägarna av det företaget du jobbar för - som i bästa fall är du själv.
 
Problemet är att just inom marknadsekonomin räcker det inte bara vill gå runt utan alla företag vill samtidigt öka lönsamheten och oftast även expandera. Vi lägger merparten av vår värdefulla tid på jobb så vi kan få lön den 25:e och springa vidare i vårt hamsterhjul så vi kan fortsätta lägga vår mest värdefulla tid i våra hamsterhjul. Och vi verkar tro att det är det bästa livet har att erbjuda. Som om detta vore det enda giltiga system för hur vi ska leva våra liv.  
 
Vi separerar dagligen vår familj och lämnar barnen på dagis för att kunna gå till våra jobb tidigt på morgonen för att sedan hämta dem på eftermiddagen trötta och slitna. Middag ska lagas och sedan har vi, i bästa fall, 3h tillsammans innan det är dags att gå och lägga sig i tid för att vara pigg till nästa arbetsdag. Vi planterar separationen tidigt även i våra barn genom att utsätta dem för det på daglig basis. De blir ledsna först men får lära sig att separationen är en del av deras liv. De ska förstå att mamma och pappa måste jobba för att tjäna pengar så familjen kan bo, äta och konsumera ect. Vi följer blint dessa mönster från våra föräldrar och generationer innan det utan att stanna upp och tänka till. En väldigt kraftfull fråga - givet att vi är ärliga med oss själva - är;
Hur skulle jag leva mitt liv om pengar inte var ett problem?
Dvs, om jag fick leva mitt liv fritt från förpliktelsen att behöva jobba för pengar - hur hade jag designat mitt liv och hur hade jag fördelat min tid? Vad hade jag känt när jag gick upp på morgonen om jag varken var plågad av jobbplikt eller stressen som det innebär att vara utanför jobbsystemet och inkomst? Bara fri att ta mig an dagen helt utifrån min egen fria vilja och intention. En del s.k realister menar på att man då hade legat kvar i sängen varje dag och inte velat göra något för varken sig själv eller andra. Vad tror du? 
 
Där i ligger de stora svaren som mänskligheten skulle behöva bejaka i syfte att forma ett nytt samhälle som infriar mänsklig frihet, inte bara myten om den.  Vi tror att vi är fria har valfrihet idag. Det kunde inte vara längre från sanningen. Vi är slavar i ett jobbsystem ärvt från industrialismens tid som propagerat så skickligt för frihet att det fått oss att faktiskt köpa in på det.  
 
Allt mer vi växer upp och börjar leva vuxna liv växer sig separationen starkare i oss. Vi får svårare att skaffa nya vänner och har problem med tilliten till vår omgivning. Vi skapar oss en egen ideologisk ståndpunkt som vi baserar vår verklighetsuppfattning på och blir allt mer trångsynta för nya perspektiv och idéer. Vi bygger upp högre murar och släpper färre inpå skinnet. Det kan ha gjort för ont och vi har kanske blivit brända i tidigare erfarenheter. Vi låser ner våra känslor i undermedveten rädsla för att bli emotionellt skadeskjutna igen.  Vi kväver vår lekfullhet och förmåga till intention, empati, tålamod och kreativitet och formas mer och mer till rationellt tänkande effektivitetsmaskiner vars mål är att expandera mot allt våra egon begär. Att slösa tid är fult. Vi blir kalenderbitare och experter på att optimera vår tid. Dagdriva, meditera eller impulsiva avstickare från våra inrutade mönster blir allt mer sällsynt. Det vuxna livet tillåter nämligen inte det. Vi tappar oss ständigt i nuet i vår strävan efter ständig framtida förbättring. Bara vi når våra mål kommer vi må bra sen. Nuet är aldrig bra nog och används ironiskt nog till att tänka på vad vi ska göra sen som gör att vi ska må bättre i nuet - fast först då. 
 
Vi är fast i ett prestations- och förvätningssamhälle och vi stänger själsligt ner oss själva gradvis alltmer vi slår rot i den vuxna livsstilen. En gradvis shutdown av vår passion och lekfullhet som vi hade full tillgång till en gång som barn. Vissa behöver bli vuxna tidigt i livet och gör det i förtid medan andra krisar en bit bortom 30-årsstrecket men alla behöver anpassa sig mer eller mindre till systemet. Samhället är så bra på att hålla oss i det här överlevnadsläget att vi nästan aldrig hinner eller end orkar lyfta blicken mot hur vi skulle vilja att vår tillvaro borde se ut. Än mindre orka ta några konkreta steg mot att infria den tillvaron. Vi slås ständigt ner av samhällets måsten. Räkningar som ska betalas, deklarationen, bankkontot och pengar, försäkringsärenden, räntan som går upp och ner, lån som måste amorteras, besparingsplaner,  bilen som kostar på tok för mycket pengar, hälsodeklarationer, influensavacciner, jobbestyr, politiska debatten, terrorism, vädret, hemläxor, tentor, julafton, födelsedagar, VAB, ,högtider, bröllop m.m..    
 
Vi blir bombade med problem som de allra flesta av dem är helt artificiella eftersom de är av ekonomisk karaktär. Dvs ett mänskligt påhitt. Solen går upp nästa morgon, träden fortsätter växa, luften går fortfarande att andas även om du råkade glömma betala hyran i tid. En väldigt sund fråga är; vad är det egentligen som först skulle dö om vi inte gick till våra jobb, satte in våra pengar på banker eller belånade oss? Jorden? Mänskligheten? Eller kanske endast den nuvarande ekonomiska modellen? Och vad skulle behöva dö för att vi ska få chansen att bygga upp något nytt och bättre från ett blankt blad?    
 
Tänk egentligen vad absurt det är att vi själva valt att bestycka jordens yta i olika länder och sedan ge dem ett ego att konkurrera och kriga mot varandra. Till och med när vi lyckas ta oss till månen är det inte mänskligheten som gjort det utan där sätter man en USA-flagga. Det är verkligen ett signum av av den kolonialiserade, polariserade eran som varat över de senaste århundradena. 
 
Sverige - liksom övriga länder - lever i en demokratisk liten bubbla där vi hoppas på att lösa våra problem genom att välja rätt politiker till makten att representera oss, det svenska folket. För även om vi är en s.k "nation" är vi i praktiken mer av ett företag med EU som moderbolag och jorden som spelplan. Och alla andra länder är egentligen, mer eller mindre, att betrakta både som konkurrenter eller samarbetspartners vi i vissa fall kan alliera oss med om det stödjer vår agenda. Vår västerländska värld är i grunden inget annat än en ekonomisk hierarki. Kraftigt underordnat det, en skara mer eller mindre fungerande demokratier i händerna på ett ett monetärt hierarkiskt regelverk som dikterar via globala regler och villkor.  Politiker och regeringar är i grunden verklösa eftersom privata bankkartellen högt upp i den ekonomiska näringskedjan äger makten över ränta, spekulation, lånevillkor och investeringar varpå hela samhällets ekonomi vilar på. Bankerna är inte till för folket utan snarare ett verktyg för en liten maktelit att tjäna brutala pengar på den breda massan.  
 
Världsbanken (Federal Reserve) är privatägd och har tagit sig rätten att trycka upp och sedan låna ut pengar med ränta till såväl Vita Huset som alla banker under den. De i sin tur tar ut det på folket som beskattas så de kan betala tillbaka ränta till Världsbanken som alltså är ägd av en liten grupp privatpersoner.  
 
Så varför ens lägga en sekund på att uppröras av de stackars förvirrade människorna som utgör SD:s inställning till invandring? Inse istället detta: så länge vi har revirbestyckat upp jordens yta i artificiella s.k länder och kolonier kommer vi alltid dras med ett visst mått av vi-och-dem-problematik. Vi har ju trots allt ringat in en plats på jorden som vi valt att kalla Sverige, skaffat oss ett eget språk, kungahus och valuta. Sverige - och alla andra länder - borde inte tänka i termer av att släppa fler "invandrare" över gränserna - vi borde snarare öppna upp dem helt. Människor borde få vandra den här jorden helt fritt.  Den är vårt kollektiva biologiska arv.  
 
Vårt globala samhälle är idag en marknadsplats, präglad av en polariserad och kompetitiv kultur. Jag mot Dig. Vi mot Dem. Vi hyllar konkurrensen som ett grundrecept för tillväxt och utveckling när den i själva verket håller tillbaka den. För vad tror du skulle hända om mänskligheten enad sig kring gemensamma globala mål? Ta t ex miljöhotet. Bortom privata vinstintressen, bortom byråkrati och politiska agendor vilket även det uteslutande handlar om makt och ekonomiska intressen. Ett globalt lag med eget mandat att ta de globala resursåtgärder som krävs för att möta problemet utan pengar inblandat i ekvationen. Då hade mänskligheten hat en chans att kunna möta problemen på riktigt. 
 
Världen sitter fast i ett förlegat system baserat på ett lika utdaterat synsätt om att jorden är någon slags lustgård där vi som individer och i allianser konkurrerar om dess frukt mot alla andra. Vårt verktyg är det monitära systemet som vi kan använda till att manipulera, muta, köpa upp och lägga ned våra "fiender" vilket människor är mer eller mindre framgångsrika i. Det har inte bara lett till en uppdelat och separerat samhälle men ligger även till grund för hat, fördomar, racism och konflikt mellan folkgrupper. I ett samhälle där 1% äger över 40% av kapitaltillgångar kan aldrig rättvisa skippas.
 
Ingen människa föds ond. Det är samhället som formar oss utifrån de förutsättningar vi växer upp i och om de förutsättningarna är betydligt sämre för andra kommer ett missnöje börja gro. Ett missnöje som kan manifestera i destruktiva känslor som hat, avundsjuka, depression ect. Kapitalismens flaggskepp är dock att orättvisor ger motivation och drivkraft att vilja ta sig mot ett bättre liv. Det kan vara sant för en del men undersökningar inom motivation pekar på viljan att bidra till en helhet och få kollektivt omfamnande erkännande för det är betydligt större och mer genuin.           
 
Att samhället faktiskt ser ut på det här viset är uppenbart. Det intressanta är varför? Varför hyllar vi separationens väg? Varför tycker vi om att bekämpa varandra i alla olika former? I idrotten, i politiken, i företagslivet etc. Varför är vi i krig med oss själva? Varför hyllar vi ofta de individer som har stört egon och är mest hänsynslösa i kampen om att klättra i den sociala hierarkin vi skapat? Varför hyllar vi egoism och folk som på olika sätt tillskansat sig tillgångar i oproportionerlig skala på bekostnad av andra som det inte blir över så mycket till? Varför har vi byggt ett system som delar upp ekonomiska klyftor mellan människor? Varför är mänskligheten besatt av att besegra oss själv i stor och liten skala?  
 
För att hitta svaret behöver vi gå till grunden med hur vi ser på oss själva och vår relation till resten av mänskligheten och välden. I västvärlden är vi uppvuxna med att se oss själva som separerade och det darwinistiska synsättet "survival of the fittest" är djupt rotat i oss. Eftersom vi upplever oss separerade från vår omgivning vill vi ständigt mäta oss mot den och bemästra den. Det är i grunden av rädsla och misstro vi känner att vi måste kontrollera vår omgivning. Och det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur samhället ser ut idag. Vuxna litar inte på varandra och är sig själva närmast. Vi halar, stämmer, förtalar, sviker och ljuger för varandra i grunden för överlevnad och för att vårt fåfänga ego ska kunna växa sig starkare. Även barn som får en trygg uppväxt kommer behöva bygga sina livsnödvändiga lager skinn på näsan efter ha blivit brända tillräckligt många gånger för att de trodde världen var en vänlig plats och att andra människor gick att lita på. 
 
Det leder oss ännu närmare frågorna som öppnar upp de stora sanningarna. Är människor och djur grymma och onda av naturen eller är det omständigheterna som formar vårt beteende? Vi ska återkomma till den frågan lite senare. 
 
Vi lever i en tid där samarbete när på endast nyttjas för att bygga starka allianser i syfte att konkurrera mot någon annan liknande konstellation. Återigen hela vägen från lagidrotten till företagsvärlden och den politiska arenan. Idrotten är dock i sin grund lekfull och sund så länge vi lyckas hålla den på en sådan nivå - vilket vi inte har. Vårt monetära system har slagit bakut och vi lyfter upp våra ”gladiatorer”  inom idrotten till orimliga lönenivåer och dyrkar dem som gudar. 
 
Vi letar efter de bästa legosoldaterna inom idrott så väl som företagsvärlden och politiken att strida för vårt lag och vi belönar dem med guld. Vi smörjer den polariserade kulturens maskineri. Hyllar den. Dyrkar den. Survival of the fittest. Djungelns lag. Jag mot dig. Vi mot dem. Alla mot alla. Starkast vinner. Egenskaper som empati och medmänsklighet belönas inte av vårt monitära systemet eftersom det inte "går att räkna på" i termer av lönsamhet.  Ta grundskolan som exempel. Den belönar den vänstra hjärnans egenskaper så som logik och rationellt tänkande, språkfärdigheter, att lära glosor innantill och att arguementera för sin sak. Den högra hjärnhalvans fantastiska egenskaper som kreativitet, empati, social förmåga, musikalitet, intuition och allt det där som gör oss till de unika känslomässiga varelser vi är blir ständigt förtryckta eftersom de inte tjänar den ekonomiska agenda med människor som jobbmaskiner i ett ekonomiskt kompetativt klassamhälle.
 
Vi må ha gjort enorma tekniska framsteg det senaste årtiondena men beteendearvet från industrialismens tider är fortfarande djupt rotat i vårt sätt att se på jobb och plikt. 40 timmars arbetsdagar på kontorsplatser framför datorer är ansiktet på den nya industrialismen. En mer artificiell sådan där  i inbillar oss att vi lever ett fritt och modernt liv sittandes framför våra datorer med olika formella titlar och ansvar. Vi dansar en dans. Det är en rytm. En trumma vi lyder till. Det är rytmen av det monitära systemet och vi är slavar som blint dansar sömnlöst och okritiskt till dess trumma för att upprätthålla systemet och skicka pengar uppåt vem som än är ovanför oss och som i sin tur gör samma sak. 
 
Tid vi kunde haft till att vara med de vill människor vi älskar och göra det vi älskar eller spontana utsvävningar för att bli rikare på erfarenhet. Nya möten, nya platser, nya möjligheter. Läst och studerat det vi känner för när vi känner för att göra det. Besöka de platser på jorden vi drömmer om. 
 
Missförstå mig rätt men när jag möter argument som; det finns folk som vill städa toaletter eller stå i en fabrik hela livet så är de åsikter sprungna ur kognitiv dissonans. Självfallet kan vi resonera så om vi inte vet annat och saknar preferenser. Om vi aldrig fått sukta lite av vad livet egentligen skulle kunna erbjuda. Vågar drömma. Om mänskligheten skulle kunna automatisera de slitigaste jobben till förmån för att människor skulle kunna befrias en aning från de allra sämst betalda och hårdaste yrken som finns, borde vi låta bli för att en del av de som haft dessa yrken identifierat sig till den grad att de inte kan se något annat för sig själva?         
 
Hela mänsklighetens evolution bygger på att vi automatiserat och effektiviserat processer som tagit oss till nästa dimension hela vägen från hur man gör upp en eld till hur vi tar oss över haven, hjulet, från häst och vagn till bilar, internet osv. Det är tekniken, när den används till rätt syften, som kommer fortsätta ta mänskligheten framåt.  
 
Och att tekniken kommer fortsätta förfinas är utom allt tvivel men dess riktiga fiende är den mänskliga girigheten som använder den till fel ändamål. Det är i grunden inte konkurrensen i sig som är destruktiv utan dess ändamål - att tjäna pengar. När profit blir ändamålet använder vi istället tekniken till att massproducera så stora volymer som möjligt till så billig peng som möjligt utan hänsyn till kvalité eller människor som slavar i produktionskedjan istället för att ta fram något långsiktigt och hållbart som gynnar mänskligheten och inte min egen plånbok. 
 
Återigen, det är inte människor som är i grunden giriga och onda utan systemet i sig som formar dem och då finns det de som har mer eller mindre talang och förutsättningar att tillskansa sig rikedomar. Systemet livnär sig på vår strävan av individuell ekonomisk succé och säljer in polariseringen på ett kusligt effektivt sätt inom livsstil och kultur.     
 
Låt oss nu förenkla detta en aning i syfte att uppnå ett mått av klarsynthet. 
 
Mänskligheten är - oavsett våra artificiella systembyggen - en gemensam familj med ett gemensamt biologiskt arv i form av jorden och dess resurser. Ett arv vi inte vi inte längre borde konkurrera kring - utan dela rättvist på. Det tror jag de flesta tänkande människorna där ute är beredda att hålla med om år 2015 - utan att fördomsfullt avfärda det som någon form av gammal kommunism eller ”-ism" i någon form. Men vi behöver nu vakna upp och även inse att alla system som delar upp mänskligheten, skapar konkurrens och hierarkiska strukturer, vare sig det handlar om religon, politik, näringslivet eller övriga vi-och-de-grupperingar,  är direkt eller indirekt destruktiva. Ty de strider mot de universiella grundlagarna var på hela eko-balansen som skapar liv, micro som makro, är uppbyggd. Vi är en biologisk enhet och ett maskineri som populerar jorden precis som celler i din egna kropp. Samma design, samma enkla universala princip - olika skala. Då borde det inte vara så svårt att förstå att det inte längre är ideologiskt eller rationellt försvarbart att fortsätta konkurrera och tävla mot varandra. För vi är ett globalt biologiskt system, i enhet, i samarbete. Det är vi får helheten, jorden och allt liv på den, att må bra.  
 
Och eftersom vi  fortfarande inte har förstått att vi tillhör en och samma biologiska organism och att om vi ska kunna fortsätta leva kvar som ras måste se oss själva som ett. Inte bara i teorin. Det fogas drastiska och konkreta åtgärder som t ex sudda ut alla landgränser och förklara jordens resurser som vårt gemensamma biologiska arv. Att montera ner näringslivets konkurrerande bubbla och att istället för att använda människors egenskaper och färdigheter till att ge maximal avkastning till aktieägare, göra det för mänsklighetens långsiktiga bästa. Istället för att skola soldater i att döda, lära upp soldater specialiserade på samarbete och fred och skola ingengörer att skapa ett samhälle utifrån äkta mänskliga behov. Istället för att i grundskolan forma stereotypa disciplinerade arbetsrobotar ta fram passionen hos varje unik individ. Dvs, bidra för att man vill och tycker det är kul snarare än plikter och lagar.  
 
Det är ju egentligen väldigt enkelt. Vi överintellektualiserar och debatterar i vår lilla bubbla av ytterst begränsad förståelse för helheten, snarare i syfte att karriärsklättra i ekonomiska och/eller sociala hierarkier än äkta intentioner av att göra skillnad. Vi behöver bryta den bubblan och ideologiskt revolutionera på global skala för att verkligen se de förändringar vi hoppas på att ett politiskt inhemskt parti ska ge oss. För det kommer nämligen aldrig att ske. Politiken och demokratin sitter i ett baklås eftersom det är underordnat ett ekonomiskt system som inte längre är hållbart. Det gör den verklös och ointressant. Ändå hoppas folk på att politiker ska lösa alla våra problem. 
 
Vi kallar oss sofistikerade men vi vet inte vad det innebär först vi lär oss att behandla alla jordens invånare som en del av vår egen familj. Vår egna kropp. Ja som oss själva tillsammans med en balans mellan ying och yang där det maskulina förtrycket av det feminina upphör till förmån för samarbete och förståelse mellan de två. Varför båda behövs och hur de kompletterar varandra. 
 
Först då är vi redo att som ras nå nästa steg i vår evolution och det kommer vara fantastiskt utöver vad vi någonsin kunna fantisera om. Nästa kapitel ska ringa in exempel på hur det samhället skulle kunna se ut.  
 
Comment Log in or Join Tablo to comment on this chapter...

Den osynliga parasiten

Alla vet vi hur en parasit fungerar. Enkelt formulerat;  en form av organism som livnär sig på att ta av resurser men inte bidra till att ge någonting tillbaka i gengäld. En gränslös organism som inte slutar förtära de resurser som finns till det är helt försummade. Det går även att likna vid definitionen av dödssynden frosseri.
 
Vi kan tydligt se och identifiera den typen av organism i primitiva bakterieformer i våra kroppar. Definitionen av en parasit är en sammansättning primitivt samarbetande bakterier på en äta-eller-ätas-nivå. De manifesterar som virus, influensor och andra sjukdomar. 
 
När organismer evolverar över tid till mer sofistikerade former är det med andra ord samarbetet mellan cellerna i den organismen som når nya nivåer av förståelse för vilken värld de lever i och varför de alla är sammankopplade med varandra i en och samma biologisk enhet. Ju bättre samarbetet mellan cellerna fungerar i en organism, ju mer sofistikerade former tar den. Det är genom dessa samarbeten allt liv på jorden evolverat fram. 
 
Människan är den mest avancerade biologiska sammansättning av celler vi hittills vet om. Våra kroppar består av ett community på över 50 billioner celler som lärt sig samarbeta på en så pass hög nivå att vi kan känna, tänka, skapa och interagera med vår verklighet som en biologisk synkroniserad enhet. Det är egentligen helt fantastiskt! Vi är resultatet av så många miljoner års evolution och vi tar detta helt för givet. 
 
Men för att förstå detta fullt ut finns det en till makalös sanning om universum uppbyggnad som vi behöver omfamna. Nämligen den att din kropp är byggt av är samma små byggstenar som universum består av och de är byggda på exakt samma sätt - bara svindlande olika skala. Dvs, djupdyker vi ned till minsta futon i din biologiska sammansättning så visar det sig att 99,9999% av du består av luft. Ingenting. Anti-materia eller det vi valt att kalla energi. Du är alltså snarare ett hologram än en fysisk solid varelse och bryter man ned dig på minsta byggsten ser du ut som universum i stort.
 
Detta leder oss till kanske den viktigaste insikten om universum och den verklighet vi lever i. Allt är ett och samma energifält i en oändlig uppsättning skalor hela vägen från innandömet på ett plankton till Vintergatans yttre kant om långt bortom det. Och någonstans vet de flesta nog redan om det här. Det behövs oftast inte läggas fram källor till alla de forskningar och studier som pekar på detta för att du ska känna att det är sant. 
 
Den andra viktiga insikten är att allt i universum är sammankopplat. Det lilla, tillsynes obetydelsefulla, har en direkt effekt på universum i dess största skala vi kan föreställa oss. Allt är sammankopplat i ett enda stort nervsystem av energi och reagerar på sig självt i alla micro- och macrovärldar simultant. Allt är synkroniserat. 
 
Naturen ger oss bevis på det överallt och hela tiden, bara vi är observanta på det. Se på ett träds grenar. Den tjocka stora stammen som mynnar ut i smalare grenar som i sin tur reduceras till små kvistar. Olika skala men djupt sammankopplade. Ett annat exempel är hur t ex liv kommer till. Att vi och alla andra djur i olika former föder nytt liv som föder nytt liv som föder nytt liv och att vi rent fysiskt kommer ut ur varandra. Vi är  alla del av detta expanderande energifält som pånyttföddes sig självt i olika former - i oändlighet. 
 
Rörelsen i universum är inte heller linjär som vi människor gärna vill få det till. Att går däremot i cykler. Jordens som cirkulerar runt solen och sin egen axel, månen som cirkulerar runt jorden, en kvinnas menscykel, årstider ect, ebb och flod. 
 
Vi lever i en verklighet som är väldigt annorlunda mot vad vi tror. Den är inte polariserad utan sammankopplad, den ser likadan ut i dig som den gör uppe i stjärnhimlen och den går i cykler snarare än en linjär biologisk klocka som går från punkt A till B. 
 
Vad är då vi människor och alla andra levande ting på jorden? Jo vi är invånare, precis som celler i våra egna kroppar så är vi jordens motsvarighet. Vi vill gärna tro att vi som ras betraktat är sofistikerade fast med tanke på hur vi beter oss är det ett antagande som är direkt felaktigt. Vi är i krig med oss själva och lider av girighet och egoism i ett polariserat, hierarkiskt samhälle som vi skapat uppdelat på länder där det är vi-mot-dem snarare än vi tillsammans. Vi har inte nått den grad av fundamental förståelse för helheten än att vi, precis som cellerna i våra egna kroppar, är tvungna att samarbeta om vi ska nå en ny nivå i vår evolution. Och den viktigaste insikten i allt är den att vi måste förstå att vi är en och samma organism. Dvs, om andra människor och djur far illa är det vi som helhet som gör det. För vi är alla djupt sammankopplade på en biologisk nivå som vi inte än kan greppa.
 
När vi förklarar krig mot "ett annat land” förklarar vi ordagrannt krig mot oss själva. Vi slår på oss själva och beter oss som en infektion, ja som cancer snarare än ett immunförsvar för jorden. Vi försvagar jorden eftersom vi beter oss kollektivt som en parasit som girigt när sig på jordens resurser i någon typ av tävling mot oss själva om vilken individ, vilket företag eller land som kan tillskansa sig mest rikedomar i form av resurser. Det är ett beteende som definierar en parasit och det är vår västerländska kultur som vi håller så högt som göder parasiten. 
 
Vi har gått så långt att vi nu äventyrar vår fortsatta existens på jorden och antingen är vi någon form av parasit som är menad att dö ut eller så utvecklas vi till att ta nästa steg i vår evolution. Ett steg i förståelse för vilka vi verkligen är och hur universum fungerar. 
 
En stor del av dagens grundproblematiken består av att kapitalism och fri företagsamhet bygger på konstant ekonomisk tillväxt. Och eftersom allt inte kan växa samtidigt är framgång direkt eller indirekt alltid på bekostnad av någon annans misslyckande. Ett system sprunget ut egoism och darwinistisk survival-of-the-fittest-teori. Ett direkt felaktigt synsätt eftersom Jorden, däremot,  är ett eko-system som bygger på den så sällan nämnda men korrekta definitionen av eko-nomi; den där tillväxt och förbrukning av resurser står i paritet med varandra. Ett väldigt simpelt koncept men tydligen ändå så svårt för oss att förstå och omfamna.  
 
För vi har evolverat fram ett system vars kollektiva beteende påminner om en parasit som, på bekostnad av jordens eko-system, blint och girigt växer sig större genom att gränslöst göda sig själv på dess resurser. Och någon gång kommer den kanabalierande parasiten slå i taket - vilket innebär game over. Inte för själva eko-systemet i sig - utan snarare för parasiten som inte bara är i konflikt med sin omgivning - utan även med sig själv.  
 
Och oavsett vilken etikett vi sätter på vår kultur, kapitalism, kommunism, faschism, nationalism, religioner eller andra påhittade tillhörigheter etc så är det vårt beteende vi bör identifiera och förändra. Både på en global kollektiv men även individuell nivå. Vi behöver gå från ett Darwinistisk synsätt av de starkaste överlever till en förståelse för att vi alla hör ihop och att vi är olika av en anledning. Inte irrelevanta oliketer så som hudfärg, kultur eller språk vilket bara har att göra med hur och vart du växt upp. Den relevanta olikheten sitter i våra personligheter. Det finns en anledning till att du är som du är. Att du har en fallenhet för vissa saker och tycker andra saker är ointressant. Att du har medfödda egenskaper och färdigheter inom vissa områden. Att du blir attraherad av vissa människor, att du känner olika från vad andra gör.
 
För återigen, likt celler i en människokropp, finns här en enorm mångfald och den är inget vi bara borde fira och hylla. Den är direkt nödvändig för att din kropp ska fungera som det perfekta eko-system det faktiskt är. Dina celler är inte alla identiska. Det finns alla möjliga personligheter. Precis samma sak gäller för oss människor och djur på jorden. Bara det att vi inte förstått fullt ut varför vi är olika och vad våra olika uppgifter här egentligen är. Vi hamnar så lätt i fällan att om alla bara är och tycker som jag så skulle den här världen vara en bättre plats. Nej det skulle den inte. Den skulle inte ens fungera eftersom vårt universum bygger på mångfald. Och det kan tänkas inte vara helt enkelt att behöva förstå att vi alla är del av en och samma organism men att vi samtidigt, per design, är olika och att syftet med det är att vi alla har en unik roll att spela i den här biologiska ensemblen.
 
Mänskligheten behöver inse detta om vi ska evolvera från parasit till ett intelligentare och känslomässigt mer närvarande eko-system på jorden där vi ombesörjer helheten som om allt och alla vore vår egna familj och jorden vårt hem. Inte som en klyschig slogan - utan på fullaste allvar.
 
 
 
 
 
   
 
        
 
 
Comment Log in or Join Tablo to comment on this chapter...

Den falska rikedomen

Om pengar och materiellt innehav. 
 
 
Och som om inte det vore nog så behöver vi även montera ned det monetära systemet eftersom det föder girighet, korruption och ojämlikhet. Istället för att räkna i termer av pengar behöver vi lära oss hur vi räknar i termer av resurser. Dvs tillgångar i form av vad jorden har för resurser. Pengar försvårar bara ekvationen eftersom de helt och hållet är bärare av ett artificiellt värde och skulle i ett friskt enat samhälle inte längre tjäna något syfte.
 
Vi behöver inte olika partipolitiska block eller ens partier eller politiker längre. De är en del av förvirringen i dagens polariserade samhälle. I ett enat samhälle skulle vi, folket, med hjälp av tekniken att mäta jordens resurser och vart de lämpligast ska läggas på bestämma tillsammans. Inte vad som är bäst för oss som individer utan för det globala samhället. För helheten.
 
Vi behöver heller inte se på ”arbete” på samma sätt som vi tidigare gjort. Det finns inget självändamål, annat än konkurrensmässiga och monetära, att så många ska vara ”i arbete” som möjligt. Faktum är att många av de arbeten som folk utför går idag, och har redan i stor utsträckning, automatiserats och ersatts av robotar och maskiner. Den utvecklingen står i konflikt med det monetära systemets behov av att sätta så många i jobb som möjligt så de kan ge avkastning (betala skatt) till sitt land. 
 
En en enad, resursursbaserad ekonomi skulle vi hylla det faktum att tekniken kan ersätta människors jobb så vi kan ägna oss åt det vi verkligen vill göra här i livet. Och om du nu verkligen vill putsa fönster eller mecka med bilar så kommer ingen hindra dig från att göra det ändå. Men du är inte beroende av det för att överleva utan kan göra det för själva nöjets skull. 
 
 
 
 
Comment Log in or Join Tablo to comment on this chapter...

Den biologiska dogman

Comment Log in or Join Tablo to comment on this chapter...

Det smygande paradigmskiftet

Comment Log in or Join Tablo to comment on this chapter...
~

You might like Pelle Wiman's other books...